"I huset där jag bor", är skriven och illustrerad av Lena Sjöberg. Boken kom ut 2018 och jag högg den snabbt på biblioteket när jag såg den i nyhetshyllan.
På kvällen var det dags att kika i den. Jag och barnet började med att kika på framsidan. Det var ett stort hus med flera våningar, tecknat med fina färger. Vilka var dom i fönstren? Vad gjorde dom?
-Nu vill jag läsa, mamma, sa barnet, och vi öppnade snabbt boken.
På pärmens insida fanns en massa fina porträtt på olika familjer. Kul att kika på och fundera över, vilka var personerna?
Vi bläddrade vidare och började läsa.
På varje uppslag möttes vi av fyra rum, eller lägenheter. I varje rum fanns olika slags människor. Alla rum var olika, fyllda med spännande saker att leta efter och fundera över. Människorna i rummen gjorde alla möjliga och omöjliga saker. Det fanns olika slags familjer, sambos, personer som levde ensamma och tillsammans, barn, vuxna, djur: alla olika. En del hade det stökigt, en del hade det städat. Någon jobbade hemma, någon sov, någon lekte.
Med vers och vackra bilder fick vi möjligheten att lära känna de olika familjerna, hälsa på hemma hos de, se hur de har det och vad de gör. Det här var en väldigt trevlig läsning tillsammans med barnet. Det fanns mycket att prata om på bilderna. -Varför gör den så? -Vad är det? frågade barnet.
Det fanns också mycket att känna igen sig i, klura på, räkna, undersöka och skratta åt. Ämnet grannar har varit lite abstrakt att prata om här hemma, när barnet undrat vad det är som låter i lägenheten. Jag minns att barnet såg väldigt misstrogen ut när vi pratade om att det faktiskt bodde människor ovanför oss och under oss för länge sedan. Vart då, liksom? Bilderna i boken gjorde allt lite mer konkret tycker jag.
I slutet av boken fanns en jättefin affisch med hela huset att kika på.
Det här var en bra bok, tyckte vi. Den passar in när en vill diskutera hur olika familjer kan se ut och hur andra kan ha det hemma hos sig. Hur vi lever i huset där vi bor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar